Efter att jag drog på mig en rejäl förkylning under 10-mila/pearl-izumi helgen har träning- och tävling gått lite knackigt. Jag har inte riktigt känt mig i slag, har haft svårt att pressa upp pulsen. Till och med under Svenska-cupen tävlingarna hade jag flertalet slag under normal tävlingspuls. På intervaller på hemmaplan var jag inte ens nära att driva upp pulsen.
Jag vilade några dagar, tog några riktigt lugna dagar och det med pulsen gick till sig. Det var dock inte hela problemet, fortsatt var träningen lite ”mellan-mjölk”, körde på, tränade OK, men kände att det inte gav så mycket. Motivationen började tryta.
Jag har normalt lätt för att motivera mig till tunga träningsperioder. Med tydliga mål och kvalitet på träningar brukar det gå bra. Nu kände jag dock att det inte riktigt fungerade. Det kändes som att jag tränat dåligt i flera veckor, inte riktigt tagit i, inte blivit bättre. Jag vurpade med cykeln, gjorde illa axeln, fick ont i en fot när jag sprang. Det kändes som att mycket gick mot mig. Jag bestämde mig för att gå tillbaka till ruta 1.
Jag funderade på vad som alltid fungerar, vad som alltid håller mig motiverad och som gör att jag känner att jag blir bättre, starkare och snabbare. Trainer. Jajjemän, precis när sommarvärmen kom tillbaka till Sverige var dagen jag återigen satte mig på trainern. Hade inte suttit där sedan i april. På en vecka körde jag fyra pass på trainern. Grymt skönt. Skönt att återigen vara helt slut, skönt att känna att det bränner ordentligt i benen, skönt att återigen längta efter träningen.
Sedan var det som att allt släppte, jag kunde återigen ta i ordentligt på MTB:n. Denna vecka har det inte blivit någon trainer, har inte känts som att det behövs, jag är tillbaka. Är grymt taggad inför Mörksuggan i helgen, det ska bli kul!
