Rantrampet

Efter världscup och O-ringen körde vi upp till stugan. De stora skogsområdena runt Harads och Kåbdalis inbjuder till lite annan cykling än hemma och flera fina träningspass genomfördes. Vår granne i Luovaure, Kerstin, uppmärksammade en annons i kuriren att det skulle vara en MTB-tävling i Råneå under tiden vi var i stugan. Till Råneå är det bara ca 15 mil så det kändes givet att åka.

Vi anlände till Rantrampet helt utan uppfattning om vad som väntade. Vi hade ingen aning om vare sig startfält eller banans karaktär. 63 km skulle cyklas, mest troligt i hög fart, det var ett som var säkert. Jag och Maria åkte runt på området och försökte lura ut om det 60 manna stora startfältet innehöll några riktiga kanoner. Vi enades om att det är mycket svårt att avgöra på klädsel och stil om en cyklist är snabb eller inte.

Starten gick och det var masterkörning efter fyrhjuling någon km. När väl fyrhjulingen släppt oss var tempot ganska beskedligt. Jag märkte snabbt att det var en annan cyklist som var sugen på att höja tempot, men både han och jag låg inklämda. En lucka öppnades och jag gjorde en attack. Innan loppet hade jag bestämt mig för att hålla låg profil den första delen av banan, för att se vilka cyklister som var starka, vem som var dragvillig, stark på väg och tekniskt drillad i skogen. Den taktiken övergav jag alltså ganska snabbt. Jag kom loss tillsammans med en annan cyklist och såg att ytterligare några jagade strax bakom. Då loppet var långt, och bedömdes gå på grusväg ganska länge släppte vi upp de två jagande cyklisterna och bildade en kvartett. Vi körde några km, växeldrog och hade ett bra samarbete. Det kändes som att vi drygade ut mot cyklisterna bakom. Det var dock ganska tydligt att jag och en till var något starkare, vi två fick en lucka under ett tekniskt svårare parti och passade på att gå ifrån. Det var nu ca 5 mil kvar av loppet, ganska långt för att köra på två personer. Vi hjälptes åt att dra och samarbetade bra.

När ca halva banan återstod kom några rejäla stigningar. I den första backen skulle ca 70 höjdmeter tas, här blev jag själv i täten. Det var inte riktigt enligt plan, en stor del av loppet återstod, och det hade varit skönt att vara två. Jag ville inte riskera att han jag kört med skulle hamna ihop med den jagande duon bakom, så att de tre kunde hjälpas åt, då var risken stor att de skulle kunna gå ikapp. Jag bedömde det dock som att cyklisten på andra plats skulle hålla undan och körde på. De rejäla stigningarna kändes i benen och vissa stigpartier var riktigt tekniska. Det var en bra bana, en del ihållande grusvägspassager skulle eventuellt kunna brytas av med andra typer av cykelåkning. Jag trummade på i ett tempo som jag bedömde räcka för att hålla undan och rullade i mål på en tid strax under 2,5 h.

En riktigt fin och bra dag, jag gillar de här lite mindre tävlingarna (liksom Högbobiken, Ottarstrampet), de känns säkrare och mer gemytliga än de stora långloppen.